En gemensam nämnare hos mig och Moa är att båda har astma. Sjukdomen har troligtvis haft helt olika

påverkan på oss. Jag har haft astma sedan jag var liten och det var väl främst då jag fick åka in

till akuten lite då och då när jag inte kunde andas. 

 

Men en gång när jag var på fjälltur med min klass på gymnasiet gjorde sig astman påmind igen.

Vi skulle bestiga ett fjäll och jag skulle envist hålla samma tempo som resten av klassen.

Då, mitt i nationalparken Sarek halvvägs uppe på fjället Skierfe började jag

hyperventilera. Inte så kul kanske ni tänker, men det hjälper med astmamedicin

tänker ni, jo det gör det nog...om jag hade haft med mig den...

 

Turligt nog lyckades jag lugna mig och börja andas normalt igen.

Exakt samma känsla fick jag i den sista backen på Lidingö tjejlopp och med den händelsen

i bakhuvudet så visste jag att om jag fortsätter pressa mig så kommer det gå dåligt

och jag kan glömma att komma i mål under timmen, så jag gick, bara några

steg men det beslutet var nog en anledning att jag klarade mitt tidsmål. 

 

Många ser astman som en begränsande faktor till att träna, men jag tror det är tack vare träningen

som jag har så pass lite problem med den. Min barnläkare frågade mig varje träff om jag klarade av att idrotta något. Dum fråga tyckte jag, jag höll ju på med de flesta sporter man kunde hålla på med i Jokkmokk! 

Så se inte astman som en begränsning utan lär dig hitta sätt att hantera den, exempelvis

har jag köpt en värmeväxlare/mask som gör att luften du andas in i masken när det är kallt

ute blir varm, vilket resulterar i att jag numera kan åka skidor