Veckan innan loppet har jag känt att jag haft en förkylning på väg att bryta ut,

men med massor av tur gjorde den aldrig det och Lidingö Tjelopp kunde

genomföras utan förkylning, dock mår jag rätt kasst nu men det var det värt!

 

Strax innan starten för eliten gick av stapeln anslöt jag och Moa

till den uppvärmningen som hölls för alla startgrupper. Eliten spran iväg,

och grupp efter grupp fick gå fram till startledet tills det till slut var vår grupps

(stargrupp 4) tur att få stå längst fram. Taggad och nervös stod vi och väntade

på att vi skulle få ge oss iväg kl 14:00, men först fick gubben med mikrofonen

ögonkontakt med mig och jag insåg att det var kört. Han stammade fram massa

frågor till mig och det verkade som att han var mer nervös än vad jag var, bollade

sedan över ordet till Moa så jag skulle slippa fler frågor. 

 

Vi båda gav oss ut i täten av vår grupp och några meter senare kom vi

till den första av många backar, väl uppe insåg jag att det skulle bli en kamp

och att jag skulle få ta fram tjurskallen för att lyckas. Sagt och gjort så fortsatte

jag springa med en jobbigt hög puls och kunde se Moas ryggtavla ända fram

till Abborrbacken, sen blev hennes försprång för stort.

Den var verkligen så hemsk som jag trodde, men jag slutade inte

springa utan tog mig förbi flera som gick uppför den. Tjurskallen fortsatte

springa, passerade massor av publik som hejade och gjorde att

adrenalinet fortsatte att pumpa. Efter Abborrbacken trodde jag att

det endast skulle vara en jobbig backe kvar, Karins backe, men

jag blev ständigt överraskad av nya backar. I botten av Karins backe stod

Moas bror och sambo och hejade, några meter innan toppen av backen

kände jag att jag höll på börja hyperventilera så jag gick några sekunder.

 

Det var nog ett smart beslut att gå dom där sekunderna för trots att jag var nära

min absoluta förmåga så fortsatte jag springa då jag forfarande visste att möjligheten

att gå i mål på under timmen fanns! Sista kilometern var bara nedför, vilket var tur

för nu kunde jag ta igen den tid jag tappat när jag gick i Karins backe. Kom ut på

Grönsta gärde och upploppet, såg att klockan visade att jag hade 1 min på mig innan

tidsmålet var ute. Använde de få krafter jag hade kvar och spurtade allt var jag orkade,

halvvägs insåg jag att jag måste spurta ännu snabbare om jag ska hinna. Lyckades öka

hastigheten lite till och sprang in i mål...Visste inte om jag hade klarat det under timmen eller

inte, tills jag fick ett meddelande av Izabelle att jag hade gått i mål på tiden 59:58, jag

klarade det med två sekunder!!

 

Med en medelpuls på 190 slag/min, maxpuls på 195 slag/min och den sista

kilometern sprungen på 3.56 min så kan jag inte säga mer än att jag är så otroligt